Ibland kan jag bli väldigt provocerad över att man odlar grönsaker eller frukter som är helt menlösa. Jag är för biologisk mångfald och allt det där, det är inte det. Jag tycker att allt ska få växa fritt. Men om man har bestämt för att verkligen odla något i sin trädgård och ska lägga ned tid, vatten, gödsel, plantjord osv. på det så ska det fanemej vara vettiga växter. Några exempel:
Rucula (Senapskål)
Okategoriserbar. Det är inte sallat men inte heller någon bladgrönsak med substans. Antingen så smakar rucula inget eller så smakar det beskt som fan. Och ändå är det en sådan hysteri kring rucula att man importerar i massor från Italien. Nä, bannemej.
Kronärtskocka
Kräver mycket vatten, mycket näring och mycket omtanke. Dessutom drar de till sig ohyra. Och vad får man tillbaka? Några stjälkblad. Och det är inte så att man ska kunna äta upp dessa rakt av utan det är bara det lilla bladfästet som funkar att stoppa i sig. Visst när man sitter där och skrapar frenetiskt med tänderna och får i sig några gram kronärtskocka så är det gott men är det värt det? Knappast. Jag kan komma på massor med grönsaker som är goda och som också ger en payback för mödan.
Ingrid Marie (Äpple)
Äpplen är gott men, kom igen, både mosig mjuk och bitter smak. Det är så Ingrid Marie är. De värsta karaktärerna för ett äpple. Alltid när man var liten och det var jul och man fick frågan om man ville ha ett äpple så svarade man att det ville man såklart. Och sen i efterhand kom man på att fråga vad det var för sorts äpple och så visade det sig att det var Ingrid Marie.... Men man försökte ju äta det ändå för det var ju ändå äpple, men det smakade inget vidare.
Denna lista kommer med all sannolikhet att kompletteras efterhand!
måndag 13 maj 2013
söndag 28 april 2013
Trafikmaktordningen Del I
Det här med att skaffa bil alltså. Jag har själv satt på mig en tvångströja att jag inte ska ha någon bil. Men ändå bubblar tanken om en Volvo 240 upp lite då och då. På ett sätt är det förståligt eftersom jag är uppvuxen på landsbygden där bilen har varit avgörande för utbildning och något slags socialt liv. Efter att jag skaffade körkort och fortfarande bodde hemma så kände jag en stor befrielse över att inte hela tiden vara beroende av mina föräldrar. Men jag tänker att tanken om att skaffa bil inte ska komma upp i en miljömedveten tjugoårings huvud år 2013. Med alla den fakta som vi har om klimatförändringarna och hur mycket bilismen bidrar till det.
Men ändå finns den där, tanken. Fy vad skönt det hade varit att slippa anpassa sig till den kassa kollektivtrafiken och hela tiden hoppas på andra personers välvilja. Det kan vara så frustrerande ibland. Men jag biter ihop och fyller på mitt jojo-kort.
Tänk vad trevligt det hade varit om all fundamental samhällsservice hade varit inom cykel eller gång avstånd. Och om det inte hade varit det så hade det funnits en bra kollektivtrafik att luta sig mot.
Ta till exempel där mina föräldrar bor. Där är den närmaste större byn Löderup som ligger 6-7 kilometer bort. I Löderup finns en F-6 skola med gymnastiksal, vårdcentral, folktandvård, lokalförening och pizzeria. Det finns dessutom en liten mataffär där man kan handla det mest nödvändiga men inget mer. Och den har i princip inget ekologiskt. För att ta sig till Löderup från mina föräldrars hus så måste man köra bil. Det finns ingen buss som går. Man kan cykla om det är fint väder men det skulle i så fall tagit nästan en hel förmiddag/eftermiddag. Och att cykla på vintern är inte att tänka på. Men det finns ingen större anledning att ta sig till Löderup eftersom det inte finns någon riktig mataffär. Istället måste man åka till Ystad. Här är det också bil som gäller eftersom den enda buss som finns går två gånger per dag tidigt på morgonen. Dessutom går den bara skoldagar. Så för att få vardagen att funka så måste mina föräldrar ha bil. Det hade de kanske behövt ändå om det funnits en fungerande kollektivtrafik och en fungerande samhällsservice men istället för att behöva använda bilen i princip var/varannan dag som de gör idag så hade de kanske använt bilen en till två gånger i veckan. En avsevärd skillnad.
Så visst behövs bilen. Men absolut inte i den utsträckning som idag och inte av så många. Eftersom bilen behövs i framtiden så behöver samhället miljöbilar*. I nulägget så är dessa dyra trots subventioner av den så kallad miljöbilspremien. Typ den enda klimatåtgärden från regeringen. Problemet som jag ser det är att alla kan alla få en subventionerad miljöbil trots skiftande behov. Om man bor i stan så har man ett betydligt mindre behov av en bil än om man bor på landsbygden eftersom man har tillgång till all viktig samhällsservice. Därför anser jag att man borde behovsanpassa miljöbilssubventionerna så att de som är i stort behov av en bil kan köpa en rejält subventionerad miljöbil och de som inte ha så stort behov måste köpa miljöbilen till fullt pris. Med behovsanpassning menar jag tillgänglighet till samhällsservice och arbete. Detta införs samtidigt som man fortsätter att höja bensinskatten successivt så att man på sikt kan fasa ut fossilbränslena samtidigt som man får in pengar till en utbyggnad av kollektivtrafiken och landsbygdsstöd till lokal samhällsservice. På det sättet ser man också till att bara de som verkligen behöver bil har det. För att producera nya bilar kräver ju också en massa transporter och energi.
Så här hade jag gjort om jag hade fått vara statsminister. Men nu är jag inte det så istället får jag fajtas mot mina tvångstankar om att skaffa en bil.
Hej!
*Man kan ju diskutera hur miljövänliga vissa miljöbilar är egentligen. Men jag förutsätter att man subventionerar de som är bäst och inte håller på och ger pengar till en massa etanolbilar osv.
Men ändå finns den där, tanken. Fy vad skönt det hade varit att slippa anpassa sig till den kassa kollektivtrafiken och hela tiden hoppas på andra personers välvilja. Det kan vara så frustrerande ibland. Men jag biter ihop och fyller på mitt jojo-kort.
Tänk vad trevligt det hade varit om all fundamental samhällsservice hade varit inom cykel eller gång avstånd. Och om det inte hade varit det så hade det funnits en bra kollektivtrafik att luta sig mot.
Ta till exempel där mina föräldrar bor. Där är den närmaste större byn Löderup som ligger 6-7 kilometer bort. I Löderup finns en F-6 skola med gymnastiksal, vårdcentral, folktandvård, lokalförening och pizzeria. Det finns dessutom en liten mataffär där man kan handla det mest nödvändiga men inget mer. Och den har i princip inget ekologiskt. För att ta sig till Löderup från mina föräldrars hus så måste man köra bil. Det finns ingen buss som går. Man kan cykla om det är fint väder men det skulle i så fall tagit nästan en hel förmiddag/eftermiddag. Och att cykla på vintern är inte att tänka på. Men det finns ingen större anledning att ta sig till Löderup eftersom det inte finns någon riktig mataffär. Istället måste man åka till Ystad. Här är det också bil som gäller eftersom den enda buss som finns går två gånger per dag tidigt på morgonen. Dessutom går den bara skoldagar. Så för att få vardagen att funka så måste mina föräldrar ha bil. Det hade de kanske behövt ändå om det funnits en fungerande kollektivtrafik och en fungerande samhällsservice men istället för att behöva använda bilen i princip var/varannan dag som de gör idag så hade de kanske använt bilen en till två gånger i veckan. En avsevärd skillnad.
Så visst behövs bilen. Men absolut inte i den utsträckning som idag och inte av så många. Eftersom bilen behövs i framtiden så behöver samhället miljöbilar*. I nulägget så är dessa dyra trots subventioner av den så kallad miljöbilspremien. Typ den enda klimatåtgärden från regeringen. Problemet som jag ser det är att alla kan alla få en subventionerad miljöbil trots skiftande behov. Om man bor i stan så har man ett betydligt mindre behov av en bil än om man bor på landsbygden eftersom man har tillgång till all viktig samhällsservice. Därför anser jag att man borde behovsanpassa miljöbilssubventionerna så att de som är i stort behov av en bil kan köpa en rejält subventionerad miljöbil och de som inte ha så stort behov måste köpa miljöbilen till fullt pris. Med behovsanpassning menar jag tillgänglighet till samhällsservice och arbete. Detta införs samtidigt som man fortsätter att höja bensinskatten successivt så att man på sikt kan fasa ut fossilbränslena samtidigt som man får in pengar till en utbyggnad av kollektivtrafiken och landsbygdsstöd till lokal samhällsservice. På det sättet ser man också till att bara de som verkligen behöver bil har det. För att producera nya bilar kräver ju också en massa transporter och energi.
Så här hade jag gjort om jag hade fått vara statsminister. Men nu är jag inte det så istället får jag fajtas mot mina tvångstankar om att skaffa en bil.
Hej!
*Man kan ju diskutera hur miljövänliga vissa miljöbilar är egentligen. Men jag förutsätter att man subventionerar de som är bäst och inte håller på och ger pengar till en massa etanolbilar osv.
Etiketter:
Hållbart samhälle,
Miljö,
Politik,
Reflektioner
söndag 14 april 2013
Det nygamla livet
Fick återse mitt älskade Alvar i helgen. Och Dunderklumpen fick sina blommor...
Är tillbaka på Öland och en vecka har gått sedan jag började. Det känns väldigt bra och lyxigt att få ett år till på Capella. Fast nu i början känns det lite förvirrat och konstigt. Har inte hittat min roll än riktigt. Jag är ju ingen elev längre och tillhör officiellt personalen. Men att sitta och fika med lärarna och diskutera bolån och sådant där som vuxna människor pratar om känns heller inte som min grej. Men jag tänker att det löser sig allt efter som. Eleverna är väldigt trevliga för övrigt.
Första veckan har jag inventerat frukträdgården och örtagården och omskolat en massa sommarblommor. Vädret har varit lite kinkigt hitintills men idag, söndag, så blev det förbaskat fint väder. Har äntligen kunnat börja samla växter att pressa till mitt herbarium.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer men jag kände att en statusuppdatering var på sin plats.
I morgon ska jag förhoppningsvis få köra traktor (YES)!
//H
söndag 31 mars 2013
onsdag 20 mars 2013
Per Gahrton forever in my heart
Tidigare i veckan var han med i Sveriges radios program "OBS" och diskuterade försiktighetsprincipen (dvs. om en produkt eller åtgärd inte bevisligen går att klassa som miljöofarlig så bör man stoppa produkten eller åtgärden). Den nyligen utkomna EU-rapporten "Late lessons from early warnings" , som presenteras i programmet, avhandlar miljöproblem ur ett historiskt perspektiv och belyser vilken roll försiktighetsprincipen har eller kunde ha spelat här. Per Gahrton menar på att försiktighetsprincipen allt för länge har åsidosatts av politiker och företag. Det är ganska talande när man ser tillbaka på miljöfarliga ämnen som asbests, DDT, bly osv. där man länge har vetat om att det inte har varit miljösäkra men ändå använt dem, vilket också har fått konsekvenser.
Per Gahrton drar också paralleller med dagens stora miljöutmaning klimatförändringarna och att försiktighetsprincipen bör gälla även här. Trots alla varningar från forskarvärlden så händer inte mycket inom politiken och näringslivet. Istället är det "business as usual" och klimatåtgärder får snällt vänta tills att "budgeten är i balans". Framtiden får utvisa om vi behöver ta lärdom även här, trots tidiga varningar.
Per Gahrton forever in my heart!
Ett av mina favoritklipp på Youtube. Per Gahrton säger "håll truten" till Carl Bildt. Ett initiativ som jag tycker fler borde ta.
måndag 11 mars 2013
Film om arbete
Tänkvärd och rolig film om arbete.
onsdag 6 mars 2013
Rävarna i Råby
Kom över denna dokumentären om Disa och Tommy som har drivit ekologisk odling i Skåne i 25 år. Nu hotas deras arrende ta slut och den ekologiska odlingen övergå till konventionell med alla de konsekvenser det innebär. Ett livsverk rycks bort i en handvändning.
Och skriv under namninsamlingen och läs mer:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

