Det här med att skaffa bil alltså. Jag har själv satt på mig en tvångströja att jag inte ska ha någon bil. Men ändå bubblar tanken om en Volvo 240 upp lite då och då. På ett sätt är det förståligt eftersom jag är uppvuxen på landsbygden där bilen har varit avgörande för utbildning och något slags socialt liv. Efter att jag skaffade körkort och fortfarande bodde hemma så kände jag en stor befrielse över att inte hela tiden vara beroende av mina föräldrar. Men jag tänker att tanken om att skaffa bil inte ska komma upp i en miljömedveten tjugoårings huvud år 2013. Med alla den fakta som vi har om klimatförändringarna och hur mycket bilismen bidrar till det.
Men ändå finns den där, tanken. Fy vad skönt det hade varit att slippa anpassa sig till den kassa kollektivtrafiken och hela tiden hoppas på andra personers välvilja. Det kan vara så frustrerande ibland. Men jag biter ihop och fyller på mitt jojo-kort.
Tänk vad trevligt det hade varit om all fundamental samhällsservice hade varit inom cykel eller gång avstånd. Och om det inte hade varit det så hade det funnits en bra kollektivtrafik att luta sig mot.
Ta till exempel där mina föräldrar bor. Där är den närmaste större byn Löderup som ligger 6-7 kilometer bort. I Löderup finns en F-6 skola med gymnastiksal, vårdcentral, folktandvård, lokalförening och pizzeria. Det finns dessutom en liten mataffär där man kan handla det mest nödvändiga men inget mer. Och den har i princip inget ekologiskt. För att ta sig till Löderup från mina föräldrars hus så måste man köra bil. Det finns ingen buss som går. Man kan cykla om det är fint väder men det skulle i så fall tagit nästan en hel förmiddag/eftermiddag. Och att cykla på vintern är inte att tänka på. Men det finns ingen större anledning att ta sig till Löderup eftersom det inte finns någon riktig mataffär. Istället måste man åka till Ystad. Här är det också bil som gäller eftersom den enda buss som finns går två gånger per dag tidigt på morgonen. Dessutom går den bara skoldagar. Så för att få vardagen att funka så måste mina föräldrar ha bil. Det hade de kanske behövt ändå om det funnits en fungerande kollektivtrafik och en fungerande samhällsservice men istället för att behöva använda bilen i princip var/varannan dag som de gör idag så hade de kanske använt bilen en till två gånger i veckan. En avsevärd skillnad.
Så visst behövs bilen. Men absolut inte i den utsträckning som idag och inte av så många. Eftersom bilen behövs i framtiden så behöver samhället miljöbilar*. I nulägget så är dessa dyra trots subventioner av den så kallad miljöbilspremien. Typ den enda klimatåtgärden från regeringen. Problemet som jag ser det är att alla kan alla få en subventionerad miljöbil trots skiftande behov. Om man bor i stan så har man ett betydligt mindre behov av en bil än om man bor på landsbygden eftersom man har tillgång till all viktig samhällsservice. Därför anser jag att man borde behovsanpassa miljöbilssubventionerna så att de som är i stort behov av en bil kan köpa en rejält subventionerad miljöbil och de som inte ha så stort behov måste köpa miljöbilen till fullt pris. Med behovsanpassning menar jag tillgänglighet till samhällsservice och arbete. Detta införs samtidigt som man fortsätter att höja bensinskatten successivt så att man på sikt kan fasa ut fossilbränslena samtidigt som man får in pengar till en utbyggnad av kollektivtrafiken och landsbygdsstöd till lokal samhällsservice. På det sättet ser man också till att bara de som verkligen behöver bil har det. För att producera nya bilar kräver ju också en massa transporter och energi.
Så här hade jag gjort om jag hade fått vara statsminister. Men nu är jag inte det så istället får jag fajtas mot mina tvångstankar om att skaffa en bil.
Hej!
*Man kan ju diskutera hur miljövänliga vissa miljöbilar är egentligen. Men jag förutsätter att man subventionerar de som är bäst och inte håller på och ger pengar till en massa etanolbilar osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar